Alkoholism -funderingar...

Ful rackare det där. Var går gränsen?

För egen del kan jag tycka att gränsen går någonstans då man börjar såra människor på fyllan -upprepade gånger. Och man gör det just för att man är för full för att inse att man gör det -eller helt enkelt inte längre bryr sig.

In vino veritas? Ja absolut, men det finns väl en gräns? -en inre spärr?

Visst, alla som druckit sig asplakat har gjort/sagt dumma prylar på fyllan...och därmed sårat folk. -inte fan är man alkis för det.

Men ... hur många gångers apfylla + dumma prylar = alkoholism?

Spelar tiden in? -Alltså... hur tätt det sker?

Eller spelar det ingen roll hur ofta eller sällan det går överstyr så länge det går just överstyr?

Och hur är det om man inte bryr sig ett dyft huruvida man sårat någon eller inte? -jag menar ...då lider man ju inte av hur man betett sig på fyllan och därmed lider man väl heller inte av sina dryckesvanor?

-Med andra ord: Kan man vara alkoholist om man inte bryr sig om konsekvenserna av alkoholintaget? -Eller är det kanske just det som gör en till alkoholist -att man inte bryr sig?

Krävs det att man mår dåligt sitt alkoholbeteende? Eller räcker det att andra mår dåligt av det?

Jag vet inte var gränsen för alkoholism går.
Men just gränsen, den där fina linjen, den lilla spärren i bakhuvudet som säger att "oj ok ... nu ska jag nog ta det lite lugnt" -Den tror jag är avgörande.

Jag vet var min egen alkoholgräns går och det faktum att jag vet vart den går gör att jag också vet när jag är påväg att överträda den. -Den håller mig borta från att göra/säga det där som jag vet att jag inte borde.

Förhoppningsvis är det just det som skiljer en alkoholist från en som inte är det.